Män är från mars och kvinnor från venus

Kvinnor och män har i alla tider rört på sig, men när det gäller organiserad tävlingsidrott har kvinnorna, av främst sociala och kulturella anledningar, legat ett antal decennier efter männen. Detsamma gäller forskning om kvinnligt idrottande och vi har i skrivande stund en bra bit kvar innan vi har nått lika långt gällande kunskap om idrottsfysiologi och prestationsförmåga hos kvinnor. Men hur illa ställt är det med den idrottsliga förmågan hos fruntimren jämfört med gubbarna?

 

Olika lika

 

Först bör vi klara ut att skillnader mellan individer och i träningsgrad spelar betydligt större roll för prestationsförmågan än om man har snopp eller snipa. Att jämföra ett antal vanliga dödliga män och kvinnor på grund av detta kan ge lite skeva resultat för den idrottsliga prestationsförmågan hos de två könen. Därför är det mer intressant att jämföra världseliten bland både herrar och damer eftersom man där kan anta att alla har goda genetiska anlag och tränar så att de ligger nära toppen av sin genetiska potential. Emma Johansson och Alexandra Engen, som båda varit världens högst rankade cyklist någon gång senaste året inom landsväg respektive mountainbike, cyklar ifrån 100% av alla män som inte håller på med cykling och 99% av alla män som håller på med cykling, eftersom de har väldigt goda genetiska anlag för cykling och är extremt vältränade.

 

Tittar man på världseliten så är det dock skillnad i prestationsförmåga hos manliga och kvinnliga cyklister. Med en enkel okulärbesiktning av en massa manliga och kvinnliga cyklister, så ser man ganska snabbt att damerna är kortare, har mindre mängd muskelmassa och mer fett på kroppen. Cyklister av båda könen finns visserligen i alla möjliga storlekar och former, men de flesta professionella herrcyklister på landsväg faller inom spannet 175-186cm långa med en vikt på 62-76kg och en andel kroppsfett på 4-10%. Damerna på samma nivå är 162-174cm långa, väger 55-60kg och har 7-18% kroppsfett. Dessa antropometriska skillnader är helt i sin ordning rent fysiologiskt och beror i sin tur nästan uteslutande på hormonella skillnader. Både hur mycket av olika hormon vi producerar och var på kroppen de främst verkar. Huvudrollsinnehavarna i detta drama är det manliga könshormonet testosteron och kvinnliga könshormonet östrogen. Både män och kvinnor producerar bägge, men i olika stor utsträckning. Detta är även en av anledningarna till att pojkar och flickor presterar mer lika fram till puberteten då utsöndringen av dessa hormoner kommer igång rejält. Flickor når visserligen puberteten lite tidigare än pojkar men både damer och herrar når i snitt sin bästa prestationsförmåga runt åldern 25-30 år i de flesta cykelgrenar.

 

More and less is more

 

Vill man cykla fort behöver man prestera en hög effektutveckling, alltså hur hårt man trycker på pedalerna gånger hur fort man trampar. Effekt anges i watt och ju mer watt desto bättre. Än bättre blir det ju mindre man väger med en given förmåga att producera effekt. Då blir det fler watt per kilo kroppsvikt, vilket kallas relativ kapacitet. Tråkigt nog för kvinnliga cyklister är det muskler som producerar effekt och eftersom kvinnor har procentuellt mer fett på kroppen blir den relativa kapaciteten sämre för dem.

 

Hur mycket effektutveckling en person kan prestera över några minuter eller ännu längre beror i princip på tre olika faktorer.

 

  1. Maximalt syreupptag (VO2max)
  2. Nyttjandegrad
  3. Rörelseeffektivitet

 

VO2max är hur mycket syre kroppen som mest kan ta upp använda för att omvandla fett och kolhydrater till muskelenergi. Kvinnor har generellt sett 10-15% lägre VO2max än män på samma idrottsliga nivå och de bästa cyklisterna i världen har ett maximalt syreupptag på 55-70ml/kg för kvinnor och 65-85ml/kg för män. Detta beror på att det är hjärtats och blodets förmåga att transportera ut syre till musklerna som är begränsningen och män har 6% mer röda blodkroppar, 10-15% mer hemoglobin per blodkropp, större blodvolym och större hjärta än kvinnor.

 

Nyttjandegrad är hur stor andel av det maximala syreupptaget om kan nyttjas över det givna arbetet. Detta beror nästan uteslutande på muskelfysiologi och här kan vi konstatera att väldigt små, om några skillnader verkar föreligga. Både kvinnor och män tycks kunna hålla samma ungefär procent av sitt VO2max för ett givet arbete, vilket för längre tempolopp innebär ca 90% av sitt VO2max. Visserligen försvårar underhudsfett värmeavgivningen, vilket är ett av kroppens största problem vid hård fysisk ansträngning, vilket gör att kvinnor möjligen inte kan hålla samma intensitet i förhållande till sitt max.

 

Rörelseeffektivitet är hur stor andel av energiomvandlingen av fett och kolhydrater inne i kroppen som lyckas omvandlas till mekanisk energi i pedalerna, alltså effektutveckling. En studie från 2010 visade visserligen att kvinnor har bättre rörelseeffektivitet än män. Samma forskargrupp visade dock även att detta beror på att kvinnor har en mindre mängd muskelmassa på benen, vilket minskar mängden energi som krävs för att bara förflytta benen runt pedalvarvet. När man kompenserade för muskelmassa hade män och kvinnor samma rörelseeffektivitet.

 

Grovt sett så presterar de bästa kvinnliga cyklisterna ungefär 80-90% så mycket effekt per kilo kroppsvikt som de bästa männen. För sprint- och styrkebetonade prestationer är det i den lägre delen av spektrat men ju längre prestationstiden blir desto närmare kommer kvinnorna männens prestationsförmåga. Den absolut största delen av dessa skillnader stavas muskelmassa och justerar man för kroppsstorlek och kroppsfett så försvinner nästan skillnaderna helt.

 

Power profile (se bild):

 

  • 81% på 5 sekunder
  • 81% på 1 minuter
  • 87% på 5 minuter
  • 89% på 60 minuter

 

Skillnaden i hastighet blir dock mindre eftersom luftmotståndet, som är det största motståndet vid cykling, ökar med kvadraten på hastigheten. Kikar man på världsrekorden på bana så ligger rekordet på flygande 200m för damer på 10,782 sekunder, vilket är 88,8% av herrarnas 9,572 sekunder medan timvärldsrekordet för damer är 46065 meter, vilket är 92,7% av herrarnas 49700 meter.

 

Distans till könsroller

 

Nu har ju dock inte dam- och herrklassen alltid lika långa tävlingsdistanser, framförallt på bana och landsväg. Detta är ju minst sagt lika märkligt, särskilt om man jämför med andra idrotter som friidrott, simning eller triathlon. På bana kör exempelvis damerna 500 meter tempo och 3000 meter förföljelse och lagförföljelse när herrarna kör 1000 meter och 4000 meter i samma disciplin. På landsväg är internationella tempolopp för damer är ofta 20-40km långa och 30-60km för herrar. Linjelopp normalt 80-140km för damer medan desamma för herrar ofta är över 250km, särskilt de mest prestigefyllda. Herrarna har tre årliga Grand Tours som sträcker sig över 20 dagar medan damerna ytterst sporadiskt har etapplopp längre än 10 dagar. Detta är onekligen paradoxalt med tanke på att det just är över längre distanser som damerna presterar som jämnast med männen.

 

Proffscirkusen på landsväg för herrar är big business, men tråkigt nog är fortfarande tävlingsscenen för damer rejält underutvecklad jämförelsevis. Den mindre graden av professionalisering och skillnader i tävlingsstrukturen, där världscupen med olika typer av endagslopp under hela året har hög status, gör att de bästa damcyklisterna i världen ofta är mer all-round än sina manliga kollegor, som normalt tävlar mer och har en mer utpräglad specialisering och därmed presterar bättre inom sitt gebit. Dessutom är det lite vanligare att de bästa damcyklisterna även tävlar aktivt i en annan cykelgren, oftast vintergrenarna bana och cykelcross. Att det sedan finns färre damcyklister totalt, körs färre tävlingar, är färre cyklister per lag och färre cyklister per tävling påverkar dels hur loppen körs rent taktiskt.

 

Skillnaderna är dock knappast monumentala när herrar och damer kör samma distanser. Forskare i USA har jämfört effektdata från ett 6-dagars etapplopp där män och kvinnor körde exakt samma etapper, vilket var en 4km prolog, fyra linjelopp på i snitt 118km och ett criterium på 47km. Damerna hade 10%, 22% och 10% längre tävlingstid för respektive typ av etapp. Männen hade 405W, 247W och 278W medan damerna hade 295W, 160W och 205W i snitt. Även fast männen hade kortare tävlingstid och högre effektutveckling fann man inga skillnader i gällande hur tävlingarna kördes och hur mycket tid de spenderade under tröskel, på tröskel och över tröskel.

 

Mountainbike är lyckligtvis mer jämställt och där har damer och herrar mer liknande tävlingsdistanser. I olympisk cross-countrry har man tävlingstiden som utgångspunkt och där ska segraren i både herr- och damklassen ha en tävlingstid på en och en halv timme, vilket man säkerställer genom att damerna kör ett varv mindre än herrarna på samma bana. I downhill och cross-country eliminator tävlar i princip alltid herrar och damer på samma bana med lika många åk eller varv.

 

När det gäller just downhill kommer man lätt in på en annan intressant diskussion, varför är inte damerna lika snabba i en gren som främst kräver tekniska förmågor? Beror det på den lägre konkurrensnivån i damklassen, sociala, kulturella, mentala, kognitiva, motoriska, koordinativa eller andra neurologiska skillnader? Om kunskapsluckorna är stora gällande de fysiologiska skillnaderna är det ett vakuum av astronomiska proportioner på den här fronten. Förhoppningsvis inte beroende på brist på intresse utan för att det är mycket svåra forskningsområden och att vi i dagsläget helt enkelt riktigt inte har bra verktyg för att studera allt detta. Det är som sagt mycket vi inte vet och slår man i historieböckerna så ser man att damernas prestationsförmåga ständigt närmare sig den för män, kommer damerna till slut att gå om? Om jag skriver en liknande artikel om 100 år hoppas jag kunna svara på detta. Det vore väl minst sagt roligt om artikeln hade titeln ”Hur honorna gick från att vara andra klassens proffscyklister till att dominera Tour de France”?